Beroende på vilken roll man har i Vargspåret så har man säkert många olika berättelser från dagens upplevelser. De som trotsat vädrets makter och skidat 25-50 km har sina erfarenheter och vi som deltagit som arrangörer har våra. Här följer nu i alla fall en betraktelse ur sekreterarens perspektiv.

För många funktionärer gällde det att väckarklockan sparkade igång Vargspårsdagen där vid 05.00 tiden. Det första man gjorde var att sticka ut en sömndrucket huvud från balkongen för att få det bekräftat: det har kommit snö – det har kommit rejält med snö!

Nästa utmaning var att ta sig till föreningslokalen för att ha allt klart då starten går. Morgonpigga som vi var så hann vi före snöplogningen och att ta sig upp till Viljan på de glashala torrsnöbelagda vägarna var ett äventyr i sig. Men fram kom vi alla och det dröjde inte heller länge före snöslungan till allas vår glädje besökte oss. Sen gällde det att sanda så mycket man bara vågade så att folk inte skulle falla och slå sig. Sand och skidspår går ju dåligt ihop, så det gäller att överväga vilka områden som är tillräcklig långt borta från spåret att de kan sandas.

Ca 6:45 dök de första deltagarna upp. Mången av arrangörerna gick nog och funderade på att vad skall det riktigt bli av dagen. Sjutiden snöade det ännu rejält och den sedvanliga morgonrusningen verkade (helt förståeligt) betydligt stillsammare än vanligt. Skulle vi få sitta och rulla tummar hela dagen och skulle det serveras ärtsoppa och pannkaka i varje arrangörshem de närmaste veckorna? Sakta men säkert skulle det i alla fall visa sig att vår oro var obefogad.

Kommunens spårdragare hade i praktiken arbetat mer eller mindre natten igenom, men så längde det kom mera snö och spåren yrde igen allt eftersom de drogs upp, så skidade man rätt långt utan egentliga spår. På den norra rutten drogs spår för klassisk skidstil flera gånger redan under morgonen och förmiddagen, men tyvärr fick man vänta fram till eftermiddagen innan de egentiga fristilsspåren packats. Detta ledde nog till en hel del kritik och skarpa kommentarer från vissa deltagare. Andra hade större förståelse för att det inte är så lätt att försöka inverka på vädrets makter. Hur som helst så kan man vara helt säker på att spårdragarna gjorde allt som stod i deras makt för att göra ett så bra Vargspår som det bara var möjligt.

Vid halva dagen började i alla fall trängseln påminna om de senaste årens Vargspår och de tätt observerade skidarna i spåren vittnade om att många vågat sig ut i alla fall. Med facit på hand så torde deltagarantalet de facto ha stigit en aning från föregående år, och på Viljan märkte vi även en ökning av startande då vi i år hade 166 startande mot ca 130 förra året. Folk tittade flitigt in på lokalen och allt som fanns till salu hade god åtgång.

En Vargspårsdag ur funktionärssynvinkel blir lång men sakta men säkert började klockan närma sig 16 då samtliga skidare borde vara imål. I år hann de flesta som startat från Viljan tillbaka inom utsatt tid och inga större fördröjningar uppstod. Då gällde det bara att plocka ner alla skyltar, städa och packa ihop och sen efter 12 timmar av glatt talkoarbete småningom börja tänka på refrängen. Trött men nöjd återvände man hem när mörkret lade sig. Nu är det väl bara då att blicka framåt mot nästa års skidlopp!

Ytterligare några bildglimtar från dagen som gick: